21.3.2017 Tommi Kemppainen

Beggar Thy Neighbour – helhetsbilden av överskuldsättning och protektionistisk handelspolitik

Talk the talk – walk the walk
Uppdatering: Försäkringsstrategin

Vad är en balansräkningsrecession (eng. balance sheet recession)? Detta är en situation där privata människors samt företags höga skuldsättning får dem att koncentrera sig på återbetalning av lån istället för konsumtion och investeringar. Begreppet balansräkingsrecession är myntat av ekonomen Richard Koo (född 1954). Detta begrepp har mycket likheter med situationen under den stora depressionen på 1930-talet beskrivet av ekonomen Irwing Fisher (1867-1947). Moderna balansräkningsrecessioner är Japans förlorade decennium (1991-2000) och recessionen i USA (2007-2009).

Ifall det inte konsumeras eller sker investeringar, rör sig inte heller pengar i samhället. För att åtgärda en situation som denna finns det tre alternativ: 1) sparåtgärder för att minska överdriven skuldsättning, 2) skuldavskrivning i de fall där återbetalning av lån inte mera är realistiskt, samt 3) stimulering av en krympande ekonomi genom kvantitativ lättnad (QE), vilket betyder att man ökar pengar i omlopp för att motverka det minskade intresset till investeringar och konsumtion. Då man granskar de olika centralbankernas verksamhet (penningpolitik) under de senaste tio åren, verkar det som att centralbankerna drivs av att kompensera det minskade intresset för konsumtion och investeringar bland privatpersoner och företag. Detta har investeraren Ray Dalio (född 1949) behandlat i sitt verk How the Economic Machine works.

Däremot visar sig finanspolitiken som staterna driver inte vara lika klar som centralbankernas penningpolitik. Situationen är liknande i industriländerna generellt, och därför kan vi ta ett mycket nära exempel, nämligen Finland. Ifall frågad, skulle en finländare troligen svara att det genomförs en mycket åtstramande politik i vårt land. Verkligheten är dock att vi som stat konsumerar med stöd av gammalt lån samt därtill tar till lån årligen, så även nu. Mängden lån ökar alltså hela tiden, vilket med andra ord betyder att vi istället för att spara som stat gör direkt motsatta. Utan att ta någon politisk ställning till finanspolitiken, kan man med säkerhet konstatera att politiska debatter skulle vara mycket mer givande, ifall alla skulle vara mer medvetna om den rådande situationen. Det rådande läge borde kunna bemötas utan politiska ställningstaganden.

Den finanspolitiska beslutsfattningen verkar också skymmas av en annan illusion om den rådande situationen. Det är nämligen så, att Finland – liksom övriga industrialiserade länders stater – skuldsätts även under de kommande åren, oberoende av riktningen av den politiska styrningen. Denna slutsats som baserar sig på en rätt enkel ekvation framfördes redan år 2009 av forskaren Jagadeesh Gokhale. Nationellt har vi redan uppskattningsvis 800 miljarder euro dold skuld (sida 8). Denna dolda skuld uppstår av att vår demografi förändras som följd av föråldringen. Under de kommande tio åren förvandlas många betalare till mottagare. Vårt land minskar knappast socialskyddet med 800 miljarder eller ökar beskattningen till 100 procent. I framtiden kommer staten med andra ord att öka skuldsättningen för att kompensera den minskande privata konsumtionen och företags investeringar. Dessutom behövs kvantitativ lättnad (QE) samt skuldavskrivningar och sparåtgärder.

Jag vågar påstå att nyttan av politiska debatter skulle öka ifall man skulle se sanningen som den är samt medgav, att statens skuldsättning kommer att öka även i framtiden. Vid sidan om skuldsättningen hamnar vi under kommande årtionden att göra drastiska sparåtgärder samt konstatera att en del gäldenärer inte har förmåga att återbetala lån, vilket med andra ord leder till avskrivning av skulder.

Ekonomhistorikern och ekonomen Barry Eichengreen (1952) tackar i sin bok Hall of Mirrors som utkom 2015, centralbanker och finanspolitiken för att genom sänkta räntor samt kvantitativ lättnad, ha minskat arbetslösheten i USA från 10 procent år 2009 till 7.5 procent år 2013. Enligt Eichengreen undvek man så en depression. Vidare konstaterar han att finanspolitiken i sin helhet (både finanspolitiken och penningpolitiken) lyckades motstå frestelsen att ändra på handelspolitiken så att man skulle ha främjat egen produktion på bekostnad av import, exempelvis genom tullar samt begränsningar av den fria handeln.

På lång sikt handlar det slutligen om att koncentrera sig på komparativa fördelar, vilket maximerar den globala välfärden (ekonomen David Ricardo 1722-1823).

TALLINN WINTER OLYMPIK 2017 EXHIBITION. Trions komparativa fördelar i ett värdeskapande samarbete: by #HCPSPIRIT &artist Bruno Maximus @ Kuku klubi, Vabaduse väljäk 8, Tallinn, Estonia

Förluster som en begränsning av fri handel av detta slag medför, beskrevs redan på 1700-talet av ekonomen Adam Smith (1723-1790). Handelspolitik som begränsar handel är för sin del känt enligt begreppet ”beggar-thy-neighbour”. Enligt Barry Eichengreen var det denna slags handelspolitik som i sista hand ledde till kollapsen av internationell handel på 1930-talet (”beggar” -ordet betyder tiggare och ”beggar-thy-neighbour” hänvisar till att dra nytta av att man gör sin granne till tiggare).

En aggressivt protektionistisk handelspolitik är till den del svår att bedöma, att den på kort perspektiv kan medföra mer jobb och pengar till ett land som utövar detta. Det hur en kortvarig popularitet och närsynt politik sammankopplas till en långvarig ond cirkel (reflexivitet), är en större utmaning.

Globalt kan man skåda en växande aggression i handelspolitiken samtidigt som världens överdrivna skuldsättning inte försvunnit. Därför koncentrerar jag mig i  HCP Black fondens placeringar fortfarande på en aktiv diversifiering.

Talk the talk – walk the walk
Uppdatering: Försäkringsstrategin
Tagged: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *